Men bättre blev det inte, var ju tvungen att svänga av någon gång, och då var det ett nytt gäng där. Med ett fast grepp om någon slags spray som Tracy- sällskapet för kvällen - givit mig, trampade jag fort som attan förbi dem. Jag lyckades undvika två gäng och med hjärtat i halsgropen runda jag upp på en tom gata där jag tog en paus. Hundarnas ylningar ekade genom staden och det var nästintill öde runt mig, endast en kille som stod ute och pratade i mobilen.
Jag gjorde en snabb överläggning med mig själv, försöker ringa mina kontakter för att åtminstone kunna ha någon som kunde lyssna på när ja blev ihjälbiten av rabiesgalna thaihundar. Men klockan var tre på natten och ingen svarade. Sprayen kändes inte så trygg längre och ja insåg att min ända chans att klara mig helskinnad hem var att släppa stoltheten och be om hjälp. På något vis lyckades jag få den där mobilpratade killen (som inte pratade någon engelska ska ja tillägga) att följa mig hela vägen hem. Och tur var det, för precis utanför huset där vi bor hängde att stort gäng med hundar - och de morrade, skällde och sprang runt oss som för att ringa in sitt byte. Killen hyschade hårt åt dem och på ett väldigt magiskt thai vis lyckades han hålla dem borta. Jag var så lycklig och tacksam men han knappt tacka honom innan han var borta… min räddare i nöden.
Ja, vad ska man säga - ja kommer aldrig mera att gå ut ensam på kvällen utan minst en livvakt.
